We made it!
Vi gick mellan 5 och 8 timmar varje dag, ständigt uppför. Sov i tält vilket var mysigt men extremt kallt på nätterna så det var tur att vi sov ihop så värmdes tältet upp lite.
Våra guider var de bästa vi kunnat önska. De gick med oss i den takt vi ville så vi var för det mesta uppdelade i två grupper beroende på hastigheten. Guiderna pratade, skämtade och motiverade. Att vägen skulle vara "Easy peasy" och "Kill Kili before Kili kills you" var några av sakerna de sa.
Vanligtvis väcktes vi med morgonte i tältet av William, sen fick vi lite tid att packa, frukost och gick dagtid för att sedan, när vi kom till ett nytt camp, få te, vila lite och middag innan det var dags för breefing och hälsokoll med guiderna och därefter läggdags. När vi skulle till toppen blev vi väckta 23 för te och 00.00 var det dags att börja den långa, kämpiga vägen mot Uhuru peak. Det var bara att gå på vilja, kroppen var helt slut (aldrig har vi varit så utmattade) men den vackra stjärnhimmeln och ljuset från staden nedanför höll oss motiverade. På vägen upp fick vi även se soluppgången, så vackert!! Klockan 8.00 igår morse nådde vi ÄNLIGEN toppen. Vi klarade det - Nilitengeneza!!
Sen var det "bara" att gå ner igen. Alex skyndade nedåt i vad som liknade en skidbacke med grusunderlag tillsammans med guiden Joseph som halvsprang framför medan Rebecka (full av höjden) hasade sig nedåt efter guiden Goodluck som släpade henne, dessutom somnade hon till några gånger på vägen. Sen blev det en sista natt i tält innan vi gick sista biten ner till bilen som tog oss tillbaka hem till Pasua!
Så sammanfattningsvis: Otroligt vackert, mycket trevligt folk, superbra guider och personal, långa sträckor och så förstås mycket kämparglöd och vilja!
